Ulysses skeppsbrott
Jag vet att ingen hör det, men det betyder inte att det inte är där. För mig är det verkligt, lika verkligt som ett berg skulle vara för dig om du stod vid dess fot. Massivt, oövervinnligt står det där och fyller upp hela ditt sinne och du känner dig maktlös, som skummet på vågtopparna i en storm, bara väntar på att bli slungad in i bränningar och klippor.
Just nu skriker jag där jag dansar på vågorna, jag skriker mig hes, jag skriker så lungorna gör ont. Men bara om du lyssnar riktigt riktigt noga kan du höra mig över stormens rytande, men ingen lyssnar så noga och när jag väl krossas mot klipporna har jag varit tyst sedan länge. När den sista stunden är kommen kommer inte ens den starkast rytande stormen att kunna tysta mig. Jag försöker intala mig själv att skummet bara kommer upplösas stilla, skingras tyst och glida ner i djupet utan att så mycket som en skräddare skulle märka det, men jag vet innerst inne att jag ljuger för mig själv.
Precis innan skummet splittras mot klippväggen kommer ett avgrundsvrål ljuda som inte undgår någon. Det kommer vara fruktansvärt och låta som det kom från själva havets hjärta. Det kommer slita dig i stycken om du lyssnar för länge precis som dom sylvassa klipporna sliter skummet i stycken. Till skillnad från smärtan så tynar till slut skriet ut och resterna dras ner i den snabbt virvlande malströmmen som hämtar kraft i den starka vinden. Stormen har nu nått sin kulmen och piskar sitt hat mot stranden, sliter alla skepp i stycken som vågar trotsa den men den vet att den nu bara kommer bli svagare och när skummet når botten och den eviga vilan har även stormen nått sitt slut. En sista bris och sen är det över. Ytan ligger blank och ingen minns längre den ohyggliga styrkan som nyss bestämde godtyckligt över världen. Den gjorde ingen skillnad på gott eller ont och utnämde sig själv till härskare över liv och död, men allt det är glömt nu...
Havet är lugnt. Jag ser hur du speglar dig i dess yta. Från långt där nere ser jag dig. Du verkar lycklig och jag avundas dig, men bara för en kort sekund innan havets botten återigen ger mig mitt lugn tillbaka och jag kan se tillbaka på dig med samma glädje. Titta noga nästa gång och kanske möter du ett främmande par ögon i en bråkdels sekund innan du återigen blickar in i ditt eget ansikte. På så sett lever jag vidare i alla som någon gång sett sitt ansikte i havets spegel.
Vi ses!
Ulysses fortsätter sin resa
Har ni sprungit till ni stupar någon gång?
Tagit ut er så mycket att inte ens ett dödshot skulle kunna få er på fötter. Sprungit vidare när varje andetag känns som du drar in små vassa dolkar som skär sår i din hals, snubblar vidare, hela tiden framåt. Vet inte vart framåt är men det är i alla fall en riktning. Faller och reser dig, faller igen men reser dig åter och fortsätter framåt. Knäna är skrubbade och blodet är blandat med grus, händer och armbågar likaså men fortsätt ändå.
Jag vet plötsligt vad som väntar framåt, sinnesro, kärlek och du. Därför tar jag mig upp en tredje gång. Lungorna fungerar inte längre, benen svider som jag sprang genom nässlor och tistlor. Tar hjälp av armarna, försöker skära genom luften som står helt stilla. Kan nu bara ta två steg innan jag faller men fortsätter ändå. Vill nå fram. Jag vet vad som väntar. Klöser mig framåt meter för meter. Svarta fläckar börjar dansa för mina ögon och det börjar bli svårt att komma ihåg vad som finns framåt. Tar mig vidare på känsla och instinkt. Kärleken och sinnesron ligger djupt rotat i mitt huvud. Smärtan är så stor att jag inte känner något. Fortsätter meter efter meter, till plötsligt, stopp. Dom dansande svarta fläckarna har svält och ätit upp ljuset.
Ligger på rygg och bilden av en molnfri himmel kommer till mig. Först lite ljusblå i kanterna som utvidgas undan för undan, på samma sätt som de svarta fläckarna, och sedan kommer allt tillbaka på samma gång. Alla nerver i mig skickar all smärta som dom lagrat rakt in i hjärtat. Jag skriker rakt ut av det fruktansvärda slaget och känner hur dom mörka fläckarna lockas tillbaka av skriket, men jag vägrar dom tillträde. Jag är stark, det har jag alltid varit och är fortfarande. Visst har styrkan bedarrat, förr var jag oövervinnerlig, en Simson med hår av stål. Är fortfarande stark men den där grundstyrkan som byggdes upp under många år har börjat svikta nu. Borde vara i mitt livs blom men har redan börjat vissna. Missade blomningen fullständigt. Gick från knopp direkt till torkade, bruna blad som faller ett efter ett. Men än finns det några friska kronblad kvar och det är dom som håller sin skyddande hand över mig och mörkrets inbrott stången för denna gången.
En skugga nalkas i mitt synfälts kant, försöker först kämpa väck den men märker efter ett tag att den är utanför. Utanför mitt huvud och verklig. Försöker skingra dimman för att se vad det är, men förstår snart. Vetskapen av dig, närheten och din doft går inte att ta miste på. Din närhet känns och dom första musklerna jag rör ,på vad som känns som en evighet, är min mun som blir till ett léende när jag förstår att det är kärleken som kommit för att möta mig. Är du kärleken som kommit för att se på mig och sedan vända mig ryggen eller är du kärleken som kommit för att rädda mig? Jag sluter ögonen för att inte påverka ditt val och väntar. Vet inte vad jag vill. Lämnad att somna in under gamarnas hesa skrik eller räddad tillbaka för att se de sista bladen vissna. Blundande blir allt åter mörkt och jag undrar vad som kommer att hända nu.
Vem av dom är du?
Ulysses börjar berättelsen...
Har en het date med Klas Östergren och bröderna Morgan. "Mitt hjärta slår inte/ Det slår tillbaka".
Blandade en stadig jägercola, slog ner två treocomp och sköljde ner hela blandningen med tre effedrintabletter. Hade skitkul i min ensamhet i två timmar innan jag försvann i en timme. Pizzan jag satt på värmning i ugnen var då lika svart och förkolnad som min själ. Den fräna brända doften påminde mig om alla chanser jag bränt i mitt liv. Chanser jag hållt i min hand, tänt på och sen inhalerat röken som en första klassens pundare.
Jag satte in en ny pizza som jag inte glömde, den luktar gott men mitt liv är lika bränt för det. Enda skillnaden är att klorna i magen river lite mindre. Klorna är där ofta och river. Dom känns som lejonklor till storleken men jag vet att det är en hyenas klor som tjuvstartat. Den känner doften av as och snart har den hela mig i sina klor. Hela flocken ligger och lurpassar bakom min rygg och väntar på att jag ska tappa fotfästet. Än sä länge håller jag mina steg stapplande men stabila på den leriga vägen, fast regnet gör det allt svårare. Det börjar bli svårt att se med regnet piskande som småspik i ögonen och natten närmar sig för varje minut.
Det är så här i skymningen man försöker värma sig med skärvor av minnen från förr, men skärvorna blir till glas framför mig på vägen och skär mina fötter blodiga. Mitt blod blandas med leran och nu börjar allt fler rovdjur få vittring på min sargade kropp. Kisar upp mot himlen och hinner precis se solens sista stråle reflektera i gamarnas ögon och sen är dom borta, dolda av mörkret. Jag vet att dom är där utan att se dom, deras vingslag skapar en ondsint vind mot min kind, en smekning av förruttnelse och kaos.
Plötsligt hugger klorna till med förnyad styrka och jag snubblar till. Är nere på ett knä och känner ashundarnas flås i nacken men kämpar mig upp igen. Än är jag inte färdig, jag vet att någonstans åt något håll finns en tryggad hamn. Jag famlar efter den, mer och mer desperat för varje steg jag tar. Kartan har för länge sedan regnat sönder och kompassen bara snurrar. Snart ska hyenorna, gamarna och alla andra vidunder få äta sig mätta.
Plötsligt står min dröm framför mig. Han är klädd i gyllene kläder och ler, men jag ser bakom leendet att ansiktet är sargat. Han vinkar mig i rätt riktning och talar till mig.
"Än är jag stark, än kan jag leda dig till Kidagil".
Han lägger sin arm om mig och lägger sin kappa över mina tunga axlar. Drar mig in i sin varma famn och jag hör hyenorna yla ut sin besvikelse och gamarnas smekning mot min kind blir svagare för varje vingslag dom tar. Men i drömmens famn känner jag att han inte är samma dröm jag lärde känna en gång i tiden. Hans styrka har bedarrat och vi måste stötta varandra. Dagen kommer med sina första strålar och jagar väck regnet. Vi har tillsammans klarat nattstormen för denna gången och drömmen bleknar och försvinner. Utmattad sjunker jag ner på en sten och undrar hur länge drömmen kommer att vara där och rädda mig. Jag vet att han inte kommer vara där för evigt och en natt kommer det bli fest på asätarnas bord, men inte nu, inte denna natt....
