Ulysses

Har ni sprungit till ni stupar någon gång?

Tagit ut er så mycket att inte ens ett dödshot skulle kunna få er på fötter. Sprungit vidare när varje andetag känns som du drar in små vassa dolkar som skär sår i din hals, snubblar vidare, hela tiden framåt. Vet inte vart framåt är men det är i alla fall en riktning. Faller och reser dig, faller igen men reser dig åter och fortsätter framåt. Knäna är skrubbade och blodet är blandat med grus, händer och armbågar likaså men fortsätt ändå.

Jag vet plötsligt vad som väntar framåt, sinnesro, kärlek och du. Därför tar jag mig upp en tredje gång. Lungorna fungerar inte längre, benen svider som jag sprang genom nässlor och tistlor. Tar hjälp av armarna, försöker skära genom luften som står helt stilla. Kan nu bara ta två steg innan jag faller men fortsätter ändå. Vill nå fram. Jag vet vad som väntar. Klöser mig framåt meter för meter. Svarta fläckar börjar dansa för mina ögon och det börjar bli svårt att komma ihåg vad som finns framåt. Tar mig vidare på känsla och instinkt. Kärleken och sinnesron ligger djupt rotat i mitt huvud. Smärtan är så stor att jag inte känner något. Fortsätter meter efter meter, till plötsligt, stopp. Dom dansande svarta fläckarna har svält och ätit upp ljuset.

Ligger på rygg och bilden av en molnfri himmel kommer till mig. Först lite ljusblå i kanterna som utvidgas undan för undan, på samma sätt som de svarta fläckarna, och sedan kommer allt tillbaka på samma gång. Alla nerver i mig skickar all smärta som dom lagrat rakt in i hjärtat. Jag skriker rakt ut av det fruktansvärda slaget och känner hur dom mörka fläckarna lockas tillbaka av skriket, men jag vägrar dom tillträde. Jag är stark, det har jag alltid varit och är fortfarande. Visst har styrkan bedarrat, förr var jag oövervinnerlig, en Simson med hår av stål. Är fortfarande stark men den där grundstyrkan som byggdes upp under många år har börjat svikta nu. Borde vara i mitt livs blom men har redan börjat vissna. Missade blomningen fullständigt. Gick från knopp direkt till torkade, bruna blad som faller ett efter ett. Men än finns det några friska kronblad kvar och det är dom som håller sin skyddande hand över mig och mörkrets inbrott stången för denna gången.

En skugga nalkas i mitt synfälts kant, försöker först kämpa väck den men märker efter ett tag att den är utanför. Utanför mitt huvud och verklig. Försöker skingra dimman för att se vad det är, men förstår snart. Vetskapen av dig, närheten och din doft går inte att ta miste på. Din närhet känns och dom första musklerna jag rör ,på vad som känns som en evighet, är min mun som blir till ett léende när jag förstår att det är kärleken som kommit för att möta mig. Är du kärleken som kommit för att se på mig och sedan vända mig ryggen eller är du kärleken som kommit för att rädda mig? Jag sluter ögonen för att inte påverka ditt val och väntar. Vet inte vad jag vill. Lämnad att somna in under gamarnas hesa skrik eller räddad tillbaka för att se de sista bladen vissna. Blundande blir allt åter mörkt och jag undrar vad som kommer att hända nu.

Vem av dom är du?