Ulysses

Har en het date med Klas Östergren och bröderna Morgan. "Mitt hjärta slår inte/ Det slår tillbaka".
Blandade en stadig jägercola, slog ner två treocomp och sköljde ner hela blandningen med tre effedrintabletter. Hade skitkul i min ensamhet i två timmar innan jag försvann i en timme. Pizzan jag satt på värmning i ugnen var då lika svart och förkolnad som min själ. Den fräna brända doften påminde mig om alla chanser jag bränt i mitt liv. Chanser jag hållt i min hand, tänt på och sen inhalerat röken som en första klassens pundare.
Jag satte in en ny pizza som jag inte glömde, den luktar gott men mitt liv är lika bränt för det. Enda skillnaden är att klorna i magen river lite mindre. Klorna är där ofta och river. Dom känns som lejonklor till storleken men jag vet att det är en hyenas klor som tjuvstartat. Den känner doften av as och snart har den hela mig i sina klor. Hela flocken ligger och lurpassar bakom min rygg och väntar på att jag ska tappa fotfästet. Än sä länge håller jag mina steg stapplande men stabila på den leriga vägen, fast regnet gör det allt svårare. Det börjar bli svårt att se med regnet piskande som småspik i ögonen och natten närmar sig för varje minut.
Det är så här i skymningen man försöker värma sig med skärvor av minnen från förr, men skärvorna blir till glas framför mig på vägen och skär mina fötter blodiga. Mitt blod blandas med leran och nu börjar allt fler rovdjur få vittring på min sargade kropp. Kisar upp mot himlen och hinner precis se solens sista stråle reflektera i gamarnas ögon och sen är dom borta, dolda av mörkret. Jag vet att dom är där utan att se dom, deras vingslag skapar en ondsint vind mot min kind, en smekning av förruttnelse och kaos.
Plötsligt hugger klorna till med förnyad styrka och jag snubblar till. Är nere på ett knä och känner ashundarnas flås i nacken men kämpar mig upp igen. Än är jag inte färdig, jag vet att någonstans åt något håll finns en tryggad hamn. Jag famlar efter den, mer och mer desperat för varje steg jag tar. Kartan har för länge sedan regnat sönder och kompassen bara snurrar. Snart ska hyenorna, gamarna och alla andra vidunder få äta sig mätta.
Plötsligt står min dröm framför mig. Han är klädd i gyllene kläder och ler, men jag ser bakom leendet att ansiktet är sargat. Han vinkar mig i rätt riktning och talar till mig.
"Än är jag stark, än kan jag leda dig till Kidagil".
Han lägger sin arm om mig och lägger sin kappa över mina tunga axlar. Drar mig in i sin varma famn och jag hör hyenorna yla ut sin besvikelse och gamarnas smekning mot min kind blir svagare för varje vingslag dom tar. Men i drömmens famn känner jag att han inte är samma dröm jag lärde känna en gång i tiden. Hans styrka har bedarrat och vi måste stötta varandra. Dagen kommer med sina första strålar och jagar väck regnet. Vi har tillsammans klarat nattstormen för denna gången och drömmen bleknar och försvinner. Utmattad sjunker jag ner på en sten och undrar hur länge drömmen kommer att vara där och rädda mig. Jag vet att han inte kommer vara där för evigt och en natt kommer det bli fest på asätarnas bord, men inte nu, inte denna natt....