Ulysses skeppsbrott
"Om du slutar snacka skit, så ska jag sluta skrika."
Jag vet att ingen hör det, men det betyder inte att det inte är där. För mig är det verkligt, lika verkligt som ett berg skulle vara för dig om du stod vid dess fot. Massivt, oövervinnligt står det där och fyller upp hela ditt sinne och du känner dig maktlös, som skummet på vågtopparna i en storm, bara väntar på att bli slungad in i bränningar och klippor.
Just nu skriker jag där jag dansar på vågorna, jag skriker mig hes, jag skriker så lungorna gör ont. Men bara om du lyssnar riktigt riktigt noga kan du höra mig över stormens rytande, men ingen lyssnar så noga och när jag väl krossas mot klipporna har jag varit tyst sedan länge. När den sista stunden är kommen kommer inte ens den starkast rytande stormen att kunna tysta mig. Jag försöker intala mig själv att skummet bara kommer upplösas stilla, skingras tyst och glida ner i djupet utan att så mycket som en skräddare skulle märka det, men jag vet innerst inne att jag ljuger för mig själv.
Precis innan skummet splittras mot klippväggen kommer ett avgrundsvrål ljuda som inte undgår någon. Det kommer vara fruktansvärt och låta som det kom från själva havets hjärta. Det kommer slita dig i stycken om du lyssnar för länge precis som dom sylvassa klipporna sliter skummet i stycken. Till skillnad från smärtan så tynar till slut skriet ut och resterna dras ner i den snabbt virvlande malströmmen som hämtar kraft i den starka vinden. Stormen har nu nått sin kulmen och piskar sitt hat mot stranden, sliter alla skepp i stycken som vågar trotsa den men den vet att den nu bara kommer bli svagare och när skummet når botten och den eviga vilan har även stormen nått sitt slut. En sista bris och sen är det över. Ytan ligger blank och ingen minns längre den ohyggliga styrkan som nyss bestämde godtyckligt över världen. Den gjorde ingen skillnad på gott eller ont och utnämde sig själv till härskare över liv och död, men allt det är glömt nu...
Havet är lugnt. Jag ser hur du speglar dig i dess yta. Från långt där nere ser jag dig. Du verkar lycklig och jag avundas dig, men bara för en kort sekund innan havets botten återigen ger mig mitt lugn tillbaka och jag kan se tillbaka på dig med samma glädje. Titta noga nästa gång och kanske möter du ett främmande par ögon i en bråkdels sekund innan du återigen blickar in i ditt eget ansikte. På så sett lever jag vidare i alla som någon gång sett sitt ansikte i havets spegel.
Vi ses!
Jag vet att ingen hör det, men det betyder inte att det inte är där. För mig är det verkligt, lika verkligt som ett berg skulle vara för dig om du stod vid dess fot. Massivt, oövervinnligt står det där och fyller upp hela ditt sinne och du känner dig maktlös, som skummet på vågtopparna i en storm, bara väntar på att bli slungad in i bränningar och klippor.
Just nu skriker jag där jag dansar på vågorna, jag skriker mig hes, jag skriker så lungorna gör ont. Men bara om du lyssnar riktigt riktigt noga kan du höra mig över stormens rytande, men ingen lyssnar så noga och när jag väl krossas mot klipporna har jag varit tyst sedan länge. När den sista stunden är kommen kommer inte ens den starkast rytande stormen att kunna tysta mig. Jag försöker intala mig själv att skummet bara kommer upplösas stilla, skingras tyst och glida ner i djupet utan att så mycket som en skräddare skulle märka det, men jag vet innerst inne att jag ljuger för mig själv.
Precis innan skummet splittras mot klippväggen kommer ett avgrundsvrål ljuda som inte undgår någon. Det kommer vara fruktansvärt och låta som det kom från själva havets hjärta. Det kommer slita dig i stycken om du lyssnar för länge precis som dom sylvassa klipporna sliter skummet i stycken. Till skillnad från smärtan så tynar till slut skriet ut och resterna dras ner i den snabbt virvlande malströmmen som hämtar kraft i den starka vinden. Stormen har nu nått sin kulmen och piskar sitt hat mot stranden, sliter alla skepp i stycken som vågar trotsa den men den vet att den nu bara kommer bli svagare och när skummet når botten och den eviga vilan har även stormen nått sitt slut. En sista bris och sen är det över. Ytan ligger blank och ingen minns längre den ohyggliga styrkan som nyss bestämde godtyckligt över världen. Den gjorde ingen skillnad på gott eller ont och utnämde sig själv till härskare över liv och död, men allt det är glömt nu...
Havet är lugnt. Jag ser hur du speglar dig i dess yta. Från långt där nere ser jag dig. Du verkar lycklig och jag avundas dig, men bara för en kort sekund innan havets botten återigen ger mig mitt lugn tillbaka och jag kan se tillbaka på dig med samma glädje. Titta noga nästa gång och kanske möter du ett främmande par ögon i en bråkdels sekund innan du återigen blickar in i ditt eget ansikte. På så sett lever jag vidare i alla som någon gång sett sitt ansikte i havets spegel.
Vi ses!
